Текст: Bjá¶rn Afzelius. Ikaros.

Nar jag tanker tillbaka pa min barndom
ser jag skrackbilder tydligast av allt.
Ja, dom ganger dom skramde eller slog mig
ar dom minnen som hardast sitter fast.
For som barn tar man karleken for given;
allting annat ar mot ens natur.
I den stund man tar steget ut i livet
ar man bara ett tillgivet djur.

Anda star snart dom vuxna dar och pekar
ut den riktning dom tycker man skall ta.
Alla drommar dom sjalva har forvagrats
vill dom forverkliga genom sina barn.
Ar man lydig belonas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen alskar ett barn som inte lyckas,
ingen alskar ett barn som ar starkt.

Men vem besitter formagan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan saj' till nan annan hur lyckan ser ut,
vem kan saj' vad na'n annan vill bli?

Lat dina blommor sla rot dar det finns jordman,
lat dina vaxter far leva dar dom trivs.
Las inte in dina plantor i et drivhus,
lat dom fa slippa ett onaturligt liv.
Lat den du alskar fa prova sina vingar,
en dag sa flyger din alskade ratt.
Vill du bli respekterad av din avbild
far du visa din avbild respekt.